Bild: Ulf Portnoff
Idag är det 11:e september 2024 och jag funderar på mina frågor till Kenneth Nordlander, domare i Svea hovrätt, som jag ska träffa. Vi har bestämt att ses klockan 13 på Riddarholmen utanför Svea hovrätt. Jag ska stå vid statyn utanför Wrangelska palatset mitt på torget och vänta in Kenneth. Som ofta är jag en kvart tidig och just idag regnar det ymnigt och blåser en hård vind från sydväst. Paraplyet vänder sig nästan, så jag beslutar mig för att gå in i hovrätten för att slippa regnet.
Innanför dörrarna väntar en säkerhetsprocedur som får Arlandas security att kännas som en västanvind. Jag har min kamera i ryggsäcken och är van vid att visa upp den för säkerhetspersonal. Här fick jag ta av mig ring, klocka, all metall som nycklar, bälte och paraply. Man gick igenom min laddkabel till kameran. Paraplyet togs omhand och jag fick ett kvitto för att få tillbaka det när jag skulle lämna byggnaden. Det var minst 7 vakter på plats. Jag blev påmind om att samhället har förändrats och att jag just nu befinner mig i epicentrum för konflikter som ska lösas.
Kenneth som är en erfaren och klok man hade räknat ut att jag skulle ta mig in dit på grund av vädret. Saken är den att han har sitt kontor i en byggnad bredvid. Vi löser ut paraplyet och tar oss dit. Därefter tar vi oss till byggnaden bredvid och kommer in på hans tjänsterum. Det är ett stort ljust vackert rum med välvt tak och fina fönster. Lagboken ligger på det stora skrivbordet tillsammans med buntar av material som jag förstår ligger till grund för olika mål. Vi sätter oss vid ett samtalsbord som har plats för 6 personer och jag ställer min första fråga.
Hur blir man domare i hovrätten?
Lugnt och metodiskt börjar Kenneth berätta. Efter att man studerat på juristprogrammet 4,5 år blir man tingsnotarie. Sen kan man komma in i hovrätten och då bli hovrättsfiskal i ett år på prov för att se om man är lämplig för att bli en framtida domare. Efter det är man på tingsrätt i två år och blir då tingsfiskal. Man kan då komma tillbaka till hovrätten för ytterligare ett år som praktiserande hovrättsassessor och efter den tiden får man titeln hovrättsassessor och är då färdig att söka ordinarie domartjänst. Det kallas för domarutbildningen. Någon domartjänst får man dock inte ännu och är då kring 35 år. Kommer man till en tingsrätt blir man rådman. När man blir ordinarie domare i hovrätten blir man hovrättsråd.
Vi är en överinstans och mål som överklagas i en tingsrätt hamnar här. Svea hovrätts upptagningsområde är Gotland och ända upp till Mora samt ner till Nyköping och därutöver samtliga tingsrätter i Stockholmsområdet.
Hur många mål hanterar ni per år?
Vi har 17 rättegångssalar här i Svea hovrätt och dom är i princip fulla alla dagar i veckan. Ibland lånar vi även rättegångssalar av kammarrätten som ligger här på andra sidan torget. Vi avgör ganska många fall på handlingarna som vi säger. Vi är då tre hovrättsdomare samt en fiskal som föredrar målen för oss. Då är inte parterna här utan vi avgör målet på vad handlingarna innehåller. Svea hovrätt får in och avgör cirka 15 700 mål per år och vi är ungefär 150 domare. Alla sitter här i våra fem hus. Vi har åtta avdelningar varav två specialavdelningar. Jag sitter på specialavdelningen för tvistemål och alla stora tvistemål lottas till oss. Det kan vara skiljedomar i stora affärsmål. Även internationella. Förra veckan hade jag ett mål med Ukraina mot en rysk bank. Det kommer till oss för att i deras kontrakt har dom bestämt att förfarandet ska administreras av Stockholms handelskammares skiljedomsinstitut vilket är sätet för processen. Alla övriga fall som kommer hit är mål som har överklagats från en tingsrätt. I de fall man överklagar till Högsta domstolen krävs prövningstillstånd och det är bara 2-3 procent som släpps upp för prövning. När man tar upp mål är det i prejudikatintresse och för att tingsrätten och hovrätten ska förhålla sig till det i framtiden.
Vad har du för bakgrund?
Jag är uppvuxen i Jakobsberg och höll på mycket med idrott. Fotboll, ishockey, friidrott och basket var stort på den tiden. Det trivdes jag mycket med. Sen blev det militärtjänstgöring och så började jag plugga. Hela min uppväxt tänkte jag att jag skulle bli idrottslärare. Någonstans när jag gick på gymnasiet började det gå serier på TV om advokatbyråer. Där någonstans såddes ett frö hos mig. – Hur blir man advokat? Jag har alltid funderat på och haft en tanke om vad som är rätt och fel. Rättspatos! På det sättet var det en slump att jag blev domare till slut. När jag började studera juridik tyckte jag att det var jättekul och intressant. Från dag ett trivdes jag. Jag har alltid haft ett samhällsintresse.
Vad hände sen?
Jag blev tingsnotarie och var i början på den domarutbildningen som jag beskrev innan. Jag minns att lagmannen på tingsrätten sa till mig, ¨du är ju domarämne och borde söka till hovrätten¨. Jag hade inte tänkt på det innan. Fler av mina kollegor blev advokater. Men när lagmannen sagt så till mig, var det någonting som lockade. Dessutom var vi bara 2 av tio som fick den inviten. Jag blev färdigutbildad som hovrättsassessor och man kunde då söka som domare, fast man är inte tillräckligt meriterad, så den tjänsten kan man inte få i det läget. Många vill till Regeringskansliet och då särskilt till Justitiedepartementet. Jag kom till Justitiedepartementet där jag var kvar i tio år. Det man gör där är att skriva propositioner och lagtexter. Två av dessa år var jag i Bryssel som rättsråd på den svenska EU-representationen. Det som var kul då var att just att under min tid 1999-2001 var Sverige för första gången ordförandeland i EU. Jag satt på plats i Bryssel och var departementets man på plats. Det var en bra skola för hur man tar fram lagar och hur man kompromissar, vilka trådar man ska dra i och även hur det sociala spelet fungerar. Alla som sitter på plats i Bryssel har instruktioner från Stockholm som man följer och det var min uppgift att förhandla i många olika arbetsgrupper. Vi behandlade förslag som EU-kommissionen lagt fram.
Hur kändes det att ha en så ansvarsfylld position?
Jag kände naturligtvis stolthet. Man representerar ju sitt land. Jag hade familjen med och vi bodde två mil söder om Bryssel i Waterloo, vid slagfältet där Napoleon skrev historia. Alltid när vi fick besök fick vi visa runt på den historiska platsen.
När kom du till hovrätten?
Det var 2008. Det har blivit 16 år nu. Dom första 8 åren jobbade jag med brottmål och satt i huvudförhandlingar 3-4 dagar i veckan. Nu jobbar jag med tvistemål sedan 8 år. Det är alla möjliga tvistemål. Kommersiella parter (bolag som processar) samt mål mellan privatpersoner. Det kan vara villaköp som havererat och liknande. Vi hanterar även överklagade beslut från landets alla hyresnämnder, oftast frågan om hyresgästen ska få behålla sitt hyreskontrakt eller inte.
Hur hanterar man lögner som domare? Det kan ju vara tillrättalagd juridisk text som kanske inte är riktigt sanningsenlig.
Det är en väldigt intressant fråga. Lögn kan ju vara på lite olika nivåer. Det kan vara lögner rakt ut, och även mer sofistikerat. Mer förslagna lögner. Man har gjort upp i förhand hur man ska berätta. Sen kan det ju vara så att personen tror att det är på ett visst sätt. Fast objektivt sett, i verkligheten har det inte varit riktigt så. Då kanske det inte är en direkt lögn. Utan en missuppfattning. Det är ganska komplext det här med lögn. Vi är ju inte naiva vi som sitter här. Vi har varit med om mycket genom åren och det är straffbart att ljuga om man har avlagt vittneseden. Då talar man under straffansvar och begår ett brott som kallas mened om man ljuger.
Händer det att man åtalas för att ljuga som vittne?
Ja det händer faktiskt. Det kan vara så att ett vittne ljuger för att försöka fria den åtalade. Men senare kommer det fram bevisning att det inte stämde. Då kan det vara så att den åtalade får sitt straff och vittnet som ljög får tre månaders fängelse. Det kan alltså bli en svårare påföljd för den som har försökt att rädda sin kompis. Dom som är misstänkta för brott begår inte själva mened. Det är en väldigt intressant grundfråga du ställer. Vi i domstolarna dömer på det material som läggs fram från åklagaren som bevisning. Vi dömer inte på något annat. Många i allmänheten blir upprörda ibland när det blir frikännande dom. Det kan ju vara så att bevisningen som har lagts fram inte är övertygande. Man styrker inte sina påståenden från åklagarsidan. Svaret till dom som blir upprörda är att rättssamhällets viktigaste grundfundament är att man blir bara dömd om åklagaren lägger fram tillräckligt stark bevisning. För annars har man ett annat typ av samhälle. Vi är objektiva, neutrala och dömer alla lika. Rik som fattig. Oavsett vilken bakgrund man har. Eller är på annat sätt är avvikande. Alla ska bedömas på samma meriter och det gör man på framlagd bevisning.
Det finns ju fall med flera gärningsmän där alla var på plats och dom skyller på varandra, hur hanterar man det?
Det är ju en ganska komplicerad fråga. Om den tredje personen verkligen inte gjort någonting är det ju inte så roligt om man skulle bli dömd för någonting man inte gjort. Då är ju rättssamhället sådant att åklagaren måste kunna lägga fram bevisning att alla tre är delaktiga i det man påstår. Ofta är det så att åklagaren lägger fram att tre personer har gemensamt och i samförstånd utfört brottet genom att följande (förklaring) har skett. I det läget är alla tre åtalade. Men bevisningen måste då klargöra att alla tre varit på platsen, alla tre har gjort någonting. Sen behöver inte åklagaren bevisa vem som gjort exakt vad. Men du lyfter en fråga som kan bli besvärlig om det inte finns bevisning på en av de åtalade. Det finns ett stort allmänintresse i svåra fall och det skrivs en hel del i tidningarna. Har man varit med på rättegången och sen läser tidningen är det sällan helt korrekt återgivet. Ibland är det överdrivet. Man kanske inte hittar på någonting men det är inte alltid helt relevant skrivet. När jag själv är involverat i ett fall undviker jag att läsa om fallet i pressen för att inte bli påverkad. På det stora hela tycker jag att det är bra att folk får mer insyn i hur det går till i rättsväsendet. Förr var det ytterst lite som allmänheten visste om hur det går till i en rättegång.
Hur hanterar man människors nyfikenhet om ditt yrke och i förlängningen dig som person?
Det beror på vilken typ av frågor det handlar om. Jag får mycket juridiska frågor. Men min erfarenhet nu när jag varit med ganska länge är att frågor som ställs har en ganska vinklad bild som bara belyser ena sidan av ett problem. I de fallen är mitt svar enkelt. Det där kan jag inte svara på. Generellt sett går det bra att prata om saker. Många är ju intresserade av juridiska problem. Om det har varit en stor uppmärksammad rättegång så är det ju vanligt att man pratar om det. Det tycker jag är helt naturligt.
Är det så att du får vara lite av en magister i juridiska frågor?
Man får vara lite försiktig, för man har oftast inte hela bilden.
Vad väger tyngst när man fattar beslut?
Det beror ju på lite vad man menar. Men generellt sett så är det bevisningen. Vad finns det för bevisning? Vad finns det för bevisning som väger tyngst. Det kan till exempel vara att man har ett helt utomstående vittne som har iakttagit någonting själv. På nära håll och har lämnat uppgifter som det inte finns någon som helst anledning att betvivla. Då väger ju det naturligtvis väldigt tungt. En helt utomstående person som inte har någon koppling till parterna. Det kan även finnas skriftliga bevis eller DNA. Nu spårar man mobiltelefoner där man tömmer master på allt som hänt i mobiltrafiken. Det finns många typer av bevis. När man har tvistemål, kontrakt, kan det handla om tolkningar. Ju längre kontrakten är desto mer finns det att tolka, vad är innebörden av skrivningarna egentligen? Sen kan man ha muntliga kontrakt och dom gäller. Även muntliga avtal gäller, då ska man bevisa det och det kan ju vara svårt. Men har man vittnen som har varit med när avtalet ingicks är ju det bevis. Men som jurist rekommenderar man alltid att man ska ha skriftliga avtal.
Hur mycket arbete har ni före en rättegång?
När vi ska ha huvudförhandling har vi inläsningsdagar. Våra fiskaler upprättar s.k. tryck. Då har vi dom relevanta handlingarna. Vi har en beredningsorganisation med jurister som sitter här och plockar fram handlingarna till oss.
Går alla fall till en muntlig förhandling?
Nej, vissa fall avgörs på handlingarna. Men då har advokaterna och åklagarna skrivit in all bevisning. Då pekar dom i skriftliga dokument vad dom tycker att vi ska fästa särskild vikt vid. I det läget sitter inte vi och letar upp dokument. Det åberopas av parterna. Man åberopar grunder för sin talan. I brottmålen är det åklagare och advokater. I tvistemål är det respektives advokater. Där finns ingen åklagare med.
Har man räknat ut vad en rättegång koster i snitt?
Jag har inte sett några siffror på det. Men det finns säkert någon som räknat på det. Jag känner inte till det, men det är betydande kostnader.
Det händer ju att rättegångar tas om, vem bestämmer det?
Det gör antingen vi eller Högsta domstolen. Det kan ske när man till exempel har missat någonting mera betydande. I de fallen undanröjer man domen och återförvisar målet. Det är ganska vanligt att parter försöker få det till att det har begåtts allvarliga fel. I de fallen sitter vi här och granskar det. Men det är väldigt få fall som återförvisas.
Hur håller man sig neutral som domare?
Det är en bra och viktig fråga. Där hoppas jag att alla domare tänker som jag tänker nu. Nämligen att det är ju domarens viktigaste uppgift. Att vara opartisk, objektiv och neutral. Att aldrig favorisera och inte heller åt andra hållet. Att man behandlar alla parter lika.
Är det inte svårt när en åtalad bli aggressiv eller känner sig förorättad och häver ur sig saker?
Det förekommer. Särskilt om dom inte har egna advokater utan företräder sig själva. Men jag skulle ändå vilja påstå att även om man kan bli irriterad som domare på den personen under rättegången så gör man ändå en objektiv bedömning av saken. Många personer blir stressade. Dom är inte vana att vara i den här miljön. Inte minst vittnen som kanske aldrig varit i en rättssal tidigare. Kanske även mot en person som dom är rädda för. Jag skulle jag säga att vi är vana att se sådant och hantera det därefter.
Är det något speciellt som du vill att människor ska veta om domaryrket?
Det jag skulle vilja få fram är att domarna i Sverige är ju trots all bara vanliga människor. En modern domare i Sverige idag är en människa som fungerar som vanligt. En uppfattning tror jag finns, är att vi sitter på ¨höga hästar¨. Generellt sett är vi väldigt samhällsintresserade. Det är mycket diskussioner här på våra luncher och fikaraster om händelser ute i världen. Precis som på alla arbetsplatser. Även om många fall liknar varandra så finns det alltid någonting som skiljer sig. Det finns alltid en liten ¨knorr¨ som gör fallet unikt. Jag ser fram emot att få jobba. Nästan varje dag eller i varje fall varje vecka lär jag mig någonting nytt. Det är stimulerande och det måste vara roligt att gå till jobbet. Går man på en svensk rättegång tror jag att man blir förvånad av att det går så lugnt till. Vi har en rättegångsordning, ett givet schema.
Vad är det som driver dig?
Jag har ett så otroligt intressant arbete. Det är en förmån att få jobba som domare, vi ser hela samhället. Vi ser affärstvisterna mellan bolag. Brottmålen med personer som har hamnat alldeles galet i samhället. Hyresgäster som håller på att bli av med sin lägenhet. Ska det här hyresavtalet upphöra eller inte? Domarna sitter på en väldigt stor makt. Ska man sätta in någon 10 år i fängelse? Döma att en person ska betala en miljon kronor till någon eller att du inte längre ska få behålla ditt hyreskontrakt. Det vet man ju hur mycket det är värt i storstan och även i hela Sverige idag. Det är viktiga saker. Man får mycket erfarenhet och ansvar. Att man får lära sig någonting nytt varje vecka. Jag får jobba med unga duktiga jurister och det är kul. Sådant får en att växa som människa.
Är det skillnad att jobba som domare idag och för 30-40 år sedan?
O ja. Det var mycket stramare och strängare förr. Idag är det mer samarbete. Den största skillnaden är att det är så oerhört mycket mera mål idag. Varje år ökar det. Belastningen här i domstolarna ökar för varje år.
Här avslutar vi intervjun och jag tar några bilder innan jag tar mig till tunnelbanan för att åka tillbaka till kontoret. I T-banevagnen ser jag människor som är på väg till olika destinationer och jag kan inte låta bli att tänka på Kenneths ord om människor mitt i livet med allt vad det innebär. Med liv, lust och konflikter. Trots det höga tempo som råder i hans yrke som hovrättsdomare med tusentals rättegångar varje år. Tänker jag på den etik och moral som ligger som grund för domaryrket. Jag bär med mig en känsla av att vi har en fungerande rättsstat. I Kenneths värld tar man sig tid att gå till botten med hur man ska döma i konflikter av olika slag och att vi är lika inför lagen. Det gör mig hoppfull.
Bild och text: Ulf Portnoff